Det kanske tar emot, men vi hör ihop!

Satt och Facebookade lite, för att använda ett verb som inte finns, och hamnade av okänd anledning i någon random persons bilder från en bröllopsfest. Där såg jag en person som jag är bekant med, och som jag vet är singel, och jag tänkte hur sorgligt det måste kännas när folk omkring en börjar gifta sig och man ska gå på alla dessa kalastrevliga tillställningar, när man själv inte har någon.
Jamen, tänk dig in i situationen, alla dina vänner har satt igång med att leva Svenssonlivet till fullo, och du sitter där i din tvåa, med ett tråkigt jobb och en katt, hur kul kan livet vara då, egentligen? Du kanske säger att du "trivs som singel" och inte tror på "livslång kärlek", men vill inte alla ha någon som finns där för att ge en extra, öh, hand någon gång ibland?
Såg programmet på femman där tävlande kan vinna pengar om de svarar sanningsenligt i rutan, när ex antal avslöjande frågor dyker upp, och där sitter en såndär tragisk människa. Sönderblonderade, vuxen fjortis som "värdesätter singellivet", alternativt (och antagligen väldigt mycket närmare sanningen) går hem med de äckel till män som finns kvar som stammisar i kroglivet när de är 45 år. Jag vet, man ska inte dömma folk och bla bla bla, men jag är sjukt rädd för att bli så själv.
Vadsjutton, jag vill ju gifta mig med någon jag verkligen verkligen älskar, prinsen på den vita hästen, han med stort H och sen ska ju sagan få det där vackra fantastiska slutet, som nuförtiden betecknas, villa-volvo-vovve. Kärnfamilj for the win, ett par små Malin-kopior, eller mycket hellre, kopior av Mr-Perfect-for-me, då jag som sagt har baltiska drag, lätt neurotiska störningar, hypokondri, äppelform, utmärkande käkparti, stora fötter och diabetes, alltså inga gener man vill belamra en stackars oskyldig unge med utan vidare.
Självklart inser jag att ett äktenskap kräver en välfungerande relation, något som inte kan skrivas på mitt CV utan att näsan riskerar att växa sig väldigt låntg och tungan antar svart nyans. Så om man nu skulle kartlägga vilka som är i riskzonen för "patetisk blondin 40+, söker man för mysiga långa höstpromenader", så är jag nog topp-10-kanditat.
Om inte Veronica Maggio har rätt det vill säga... Höhö.