On a runaway train

So long Kalmar, hello Stockholm, Paris I'm coming!
Eftersom det är Ryan som gäller från Skavsta till Beauvais, så har jag kompenserat med en smula 1a klass tågresa, kärring som jag är. Vadå, man får liksom kaffe, tidningar och mer tystnad för en extra hundralapp eller två. So worth it.
Puss så länge, planera in något roligt till valborg.

You played me, so I have to roll up my sleeves

Som vanligt så bryr jag mig alldeles för mycket, och grubblar till och med ännu mera.
Nu drar jag snart, har de tre P:na nerpackade i väskan. Paniken därtill. Four P:s.
Hur slutar man upp med att vara sotis, anyone?
"I trust everyone, it is the devil inside them I do not trust.."

The guilty undertaker sighs

Om du undrar, så insåg jag i föregående inlägg att jag har haft en teckenstorlek size: absurdum. Så jag ändrade det. Good girl. As always.

But no words came out!

Hey hey hey ya!
Jag är peppig, jobbigt peppig. Last day at work imorgon, och la vita bella ligger uppdukat framför mig.
Hufvudstan, Paris och sedan Dalarnas gröna skogar för lite good ol' rekreation, och det inom en tidsram som inte tillåter varken tvekan eller andhämtning. Men det är då jag mår som bäst. Action baby, action.

And besides I'm probably holding hands with some skinny, pretty boy that likes to talk about bands!
Inte idag, men sen. Later later, om jag får bestämma.
Det får jag.
I think that he knows that.

They call it Puppy Love

Jag sitter och kollar på valpkurser i städer som jag ännu inte bor i, för en valp som jag ännu inte har. Världens bästa låtsas-matte, typ : )

Hey kiddos, ska jag skaffa en valp? Alla utom min mamma tycker det är en bra idé. Det syndromet är lite skrämmande, för hon känner ju mig mest.
Inte bäst kanske, men hon känner väl till de flesta sidor av mig, som jag ibland kan lyckas dölja för vänner och bekanta. Typ hemma-slappa-dåliga-Malin. Typ engagerade-låtsas-Malin. Typ världens-trevligaste-kompis-till-ditt-barn-Malin. Typ mönsterelev-Malin-som-låtsas-att-hon-pluggar. Typ barnrumpan-när-hon-inte-får-som-hon-vill-Malin.

Jag ger mig själv sommaren, att besluta mig för om jag är mogen nog att bli med valp.
Bio-klockan tickar.

Ingen kan ändra på det..

...Veronica Maggio.

Hoppet har alltid funnits, men nu tror jag.
Det ordnar sig.

Ey Kiddos, let mummy teach y'all something

Säg efter mig;
Saker är aldrig vad man tror att de är.

Puss puss, alla fiskar därute

And I've finally seen a REAL CAMEL-TOE

Så, dagen har spenderats på Öland, mitzi-utflyktsmålet nummer ett. Där träffade vi exotiska djur, såsom kaniner på djuraffären på Ölands Köpstad, överkörda vilddjur på 125an samt KAMELER i the real Ormöga.
Vår kära ex-klasskamrat är ju son till kamelfarmaren på Öland, och efter fyra år tog vi oss äntligen dit. Jag måste säga att jag blev rejält betuttad i ett kamelföl (för det är så man kallar dom). Toffes pappa gav oss lite information angående dessa nordöländska rariteter, och vi fick klappa lite på Millan.
Jävligt coola djur, och stora som hus var dom. Fungerar inte logopedyrket eller vad det nu blir, för mig, så kanske jag tar över som kamelfarmare..

I'm sorry Ms. Jackson, I am for real

De dagar jag är på fruktansvärt dåligt humör så bloggar jag dåligt också, och de senaste dagarna har innehållit en ganska stor mängd irritation. Jobba en fredagskväll på Telia, så får du facit på varför.
Nu sitter jag här och är återigen lite smått bothered, vilken borde innebära bloggtorka, men icke.
Men det är roliga grejer på g, så jag ska inte hänga upp mig på petitesser; för på fredag är det studentskiva i storstan, sen far jag direkt till Paris, för att leka med Marcus och hämta hem ett stycke vår lagom till Valborgsmässoafton.
One night in Paris liksom. Fast slår på stort och gör fyra nätter på en gång..

Bring me a man from Argentina, so I can be the happiest girl in the world

Hej
Jag är kär
Den här kommer jag bosätta mig i till sommaren!

Idag var jag en hemsk medmänniska. Utanför Magneten står 5-6 småpojkar och säljer majblommor, och i bakhuvudet vet jag att majblommor är en bra grej med nåt fint, ädelt syfte, och att det kostar typ en guldpeng, men när dessa små snoriga förpubertetsglin kommer rusande emot mig och ska pracka på mig något jag egentligen inte vill ha så får jag panik.

"Nejtack, eller jag har inga pengar löst" stammar jag fram, trots att jag är väl medveten om de två tjugor som bränner i min egocentriska ficka.

Vuxna människor tycker säkert att sådana här små försäljare är både gulliga och bedårande, medan jag vet sanningen. Dessa ohyfsade minimonster skulle säkerligen inte dra sig för att råna mig på både stolthet och pengar, medan de hugger mig med sina majblommenålar.

När jag sedan närmar mig ingången till Ica, ser jag ännu fler smågangsters, och när de ställer samma fråga till mig i högljudd falsett "VILL DU KÖPA MAJBLOMMOHH?", så ljuger jag, ja, jag blåljuger en 8åring rakt i ansiktet och säger:
"Nejtack, jag har redan köpt!"

Bland den ekologiska lättmjölken stiger ångesten, jag är inte bara en hemsk, utan en genomdålig medmänniska!

Nu får vi gå utan strumpor och skor!

Stabilt vårtecken: Muterad VITsippa

Vad är det som Går och Går och aldrig kommer till dörren?

Vi hade möte på jobbet idag.
Chefen: "Malin tar med sig fika nästa vecka, eftersom hon ska sluta då.."
Kollega (som varit borta i två veckor och inte hört att jag sagt upp mig): "Vadå!? Ska du sluta IGEN?"

Det där med Äpplet och Trädet..

"Mamma, det är femtio här.."
"Jamen, bilen går ju så snabbt!"

The Irony Of It All

Så, här sitter jag med en tydlig uppfattning om att vi 80talister är the Ironic Generation, men det verkar som om pöbeln i min närhet gör allt för att motbevisa den tesen.
Rustad med en hel ica-kasse ironi gick jag till jobbet idag, bara för att snopet, gång på gång, få höra mig själv säga "alltså, jag var inte allvarlig", när folket svarar med en oförstående uppsyn och glasartad, tom blick.

Annars har jag ägnat dagen åt att, framgångsrikt, få samtliga 70talister på mitt jobb att känna sig som stenåldersmänniskor. Skadeglädjen är som sagt den enda sanna, och med tanke på min annalkande 20årskris så är det lika bra att skratta på innan jag inser att jag borde skaffat ett par ungar, gift mig och varit en stolt ägare till stödstrumpor, för flera år sedan. Ofver and shout.

'Til death do us apart

När det ringer människor som är födda på 20-talet in till mig och behöver hjälp med vad än en 80-åring behöver hjälp med, så grips jag av en akut panikångest.

"Tänk om kunden dör i telefonen, tänk om kunden dör i telefonen, tänk om kunden dör i telefonen"

Det gör mig sjukligt hispig och jag går upp lite i falsett när jag försöker påskynda samtalet så personen i fråga inte ska kola vippen mitt i vårt samtal, vilket är fruktansvärt ointelligent då människans hörsel försämras, och då främst gällande "höga" och "gälla" (min röst) ljud, när man når en aktningsvärd ålder.

And try to keep your trousers on!

Idag, som var och varannan dag i mitt liv, så hade jag flytta-hemifrån-fnatt. Det dröjer ju inte många dagar tills det är dags, och eftersom den planeringsfanatiska genen från min mor har, utan några som helst förmildrande mutationer, gått i arv till mig, så är det inte många minuter som passerar utan att innehålla någon slags möbelemangtanke
eller dregel på planritningar. Upphetsande.


Så, när vi spankulerade runt på stan gjorde jag en nervpirrande, fasansfull upptäckt. Överkast, jag har inte en aning om vilket överkast jag ska införskaffa. Det håller ju inte, det förstår ju varenda människa, så jag lockade vetgirigt in min eminenta vän Jules på Hemtex (bilden är hämtad från www.hemtex.com). När jag hittade ett beiget, väldigt diskret, dock lite strävt överkast, som enligt mina less-is-more-möbel-normer var helt ok, så öppnade visdommens moder munnen och kläckte ur sig:


"Men Malin, hur KUL kan man ha på det överkastet?"


Åh, det var ett utomordentligt uttalande, hur upphetsande är beige? Smaka på ordet! Nej just det. No beige boys for me.

You can pull me outta the Poet, but never pull the Poet outta me

Look who's back, ny stilmall, annan domän och med en alldeles färskpressad kreativitet i bagaget, vi får väl se hur länge det räcker till den här gången, kort och konsist är ju ändå slagorden som passar min hand i handsken allra bäst, förutom när det gäller mina ariska ben, min Jay Leno-haka och min fascination för långa, svåra, bleka män.
Well, konsekventa aktioner är för mesar och mesig slutade jag upp med att vara igår, så nu är jag tillbaka som den tuffing du ser köra mot orangea gatljus en måndagsmorgon med 50 cent på en alldeles för låg volym.