Idag var jag en hemsk medmänniska. Utanför Magneten står 5-6 småpojkar och säljer majblommor, och i bakhuvudet vet jag att majblommor är en bra grej med nåt fint, ädelt syfte, och att det kostar typ en guldpeng, men när dessa små snoriga förpubertetsglin kommer rusande emot mig och ska pracka på mig något jag egentligen inte vill ha så får jag panik.

"Nejtack, eller jag har inga pengar löst" stammar jag fram, trots att jag är väl medveten om de två tjugor som bränner i min egocentriska ficka.

Vuxna människor tycker säkert att sådana här små försäljare är både gulliga och bedårande, medan jag vet sanningen. Dessa ohyfsade minimonster skulle säkerligen inte dra sig för att råna mig på både stolthet och pengar, medan de hugger mig med sina majblommenålar.

När jag sedan närmar mig ingången till Ica, ser jag ännu fler smågangsters, och när de ställer samma fråga till mig i högljudd falsett "VILL DU KÖPA MAJBLOMMOHH?", så ljuger jag, ja, jag blåljuger en 8åring rakt i ansiktet och säger:
"Nejtack, jag har redan köpt!"

Bland den ekologiska lättmjölken stiger ångesten, jag är inte bara en hemsk, utan en genomdålig medmänniska!